Drömhus, spökhus, mitt hus!


Här bor vi!
Rejmyre Gamla Skola

Här bor och arbetar vi!

Detta drömhus hittade jag en dag på blocket, av alla ställen, och jag blev helt betagen. Vi bestämde tid för att åka och titta på det och 15 mil senare klev vi in i Rejmyre Gamla Skola.
Det första som slog mig när vi klev in var energierna… Jag har aldrig förut känt så underbara energier, det var barnskratt, bubblande äkta glädje, nyfikenhet, fart och fläkt. Insidan på huset var en katastrof… Taket hade läckt, det var stora fuktfläckar på väggar och i tak, rummen var halvrenoverade, det vill säga halvt nedrivna tapeter, halva dörrar med avskrapad färg. Det var mitt i vinterna och där stod målarpytsar med vatten i, i isform! Det var var 7 minusgrader INOMHUS! Eftersom det inte hade bott någon här på ett 10-tal år var allting i ett extremt dåligt skick. Här fanns ingen el och vi gjorde hela rundvandringen med en minimal ficklampa och stödljus från en mobiltelefon. Att ta sig upp och ner i alla trappor, in och ut i alla rum med tre små barn (Saga & Tuva var då 5 år och Lucas 4) var inte det lättaste. Men inget av detta kunde rubba min tro på detta drömhus.

Ett av sovrummen
Ett av sovrummen

Efter mycket tänkande och funderande på alternativa lösningar gjorde jag på datorn en ritning över huset som det såg ut då och efter några dagar hade jag planen klar på hur vi skulle vilja ha det. Jag tog in offerter från några byggfirmor och gjorde upp en ekonomisk kalkyl och begav mig iväg till banken.

Då var både jag och företaget kunder i Den Danske Bank i Linköping så jag startade där. Den bankmannen som jag hade då, sa till mig att om alla hade skött sina företag lika bra som jag sköter mitt, skulle Sverige se helt annorlunda ut… Jag var med andra ord en bra kund, men de kunde inte ta en husaffär i en annan kommun utan hänvisade mig till Den Danske Bank i Finspång. Jag bokade tid där och på utsatt tid var jag där med alla mina papper, ritningar och mycket bra kalkyler. Men… det var som att kliva tillbaka till 1800-talet. Bankmannen – tydligen direktören själv – tog emot mig i svart kostym och vit strikt skjorta. Han lyssnade på mig, tittade på mina papper, hummade litegrann sedan sa han, och jag citerar direkt: ”Om här hade kommit in en man som berättade för mig att han köper in stora plåtbitar, klipper dem i småbitar och sedan säljer dem, skulle jag låna ut pengar till honom. Men till dig och ditt företag lånar jag INTE ut några pengar!” Snacka om helt öppen och klart uttalad diskriminering. Där satt jag med ett vinstgivande företag med mycket bra papper, en god ekonomi, kanonfina kalkyler, en halv miljon att sätta in i en kontantinsats och ändå dög inte det… Jag var ju av fel kön och hade ett konstigt företag… New Age-vilket fjant…  

Knäckt av att det här faktiskt förekommer – och tillåts förekomma – på 2000-talet letade jag upp nya lösningar och efter mycket slitande och trixande löste sig allt när jag fick träffa den kvinnliga kreditchefen på Swedbank i Norrköping/Finspång.

Sedan startade det… Pappren skrevs på den 27 april (på min födelsedag… vilken present jag köpte mig…) avtal gjordes med byggfirman och  sen startade cirkusen. Men… ett antal månader senare med en inflyttningsdatum som redan var framskjuten, var vi tvungna att flytta in trots att huset inte var klart. Företaget huserade på första våningen och vi bodde på andra våningen.

Ett av badrummen som försvann
Ett av badrummen som försvann

Datorerna kopplades upp på golvet i de olika rummen och alla kablarna gick kort och tvärs över golven. Uppe i vår lägenhet hoppade vi fram på golvreglarna och undvek att trampa på spikar, sågar och andra livsfarliga verktyg. Sakta men säkert växte rum för rum från katastrofområde till ett fint och fungerande hem.

Visserligen gick byggfirman i konkurs – när vi betalt dem fullt och ca 30% av renoveringen var kvar och visserligen fick vi ingen värme i huset förrän i februari året därpå, (Det var VÄLDIGT kallt den vintern och att skriva på tangentbordet med fingervantar var inte det lättaste) men vi fixade det. Hur otroligt och omöjligt det än verkade så löste det sig till slut i alla fall.

Vardagsrummet efter renoveringen

I allt det här är det inte bara vi fysiska personer som bor och har bott i det här huset. Jag tror inte det är många hus som är så mycket befolkat av spöken eller andar som vi föredrar att kalla dem. Idag är andarna en del av vår vardag, men ibland har det varit både skrämmande och läskigt.   

Vår första och läskigaste spökupplevelse här i huset, kom när vi startade renoveringen på tredje våningen. Vi byggde om i de gamla lägenheterna, rev ner gamla väggar och satt upp nya och det visade sig att de andarna som tydligen ”bodde” där inte alls uppskattade att vi satte upp nya väggar i ”deras” hem.
Det startade med konstiga obehagskänslor, elektriska lampor tändes och släcktes hela tiden, Superman, vår hund som då bara var en valp, stod ofta med rest ragg, morrade och visade tänder rätt ut i tomma luften. Sedan tilltog det, obehagskänslorna blev starkare och en natt vaknade alla tre barnen SAMTIDIGT i vars ett rum, satte sig upp och skrek hysteriskt. Detta hände sedan två nätter till och vid det laget hade vi fått nog. Vi tog hit ett gäng av våra proffsmedium, berättade vad som hänt och bad dem att hjälpa oss. Var och en tog kontakt med anden som var här och sedan berättade de alla precis samma sak för oss:
Det var en man som arbetat här i skolan för länge sedan och som tydligen inte hade förstått att han avlidit. Han var rasande på oss för att vi stökade till i hans hem och han skulle göra allt för att skrämma bort oss. Våra medium fick jobba både länge och väl med honom, att förklara för honom att han faktiskt avlidit och att han borde gå upp i ljuset till de som väntade på honom där. Efter mycket motstånd gav han sig dock iväg och sedan dess har det obehagliga upphört.

Dock har vi många andar kvar här…
Vi har en vaktmästare. Han går omkring lite överallt och håller ordning här. I början var han lite otrevlig mot just mig. När jag gick ut i trädgården på de sena nattrundorna med hunden slog det aldrig fel… VAR gång jag inte hade någon nyckel med mig ner så kvittade vad jag satt som stopp för dörren. Så fort jag kom en bit från huset, flyttades stoppet, dörren slog igen och jag var utlåst. Oftast stod jag då i bara trosor och t-shirt, resten av familjen sov och jag tillbringade många kalla stunder under balkongen med att försöka väcka någon på andra våningen.

Till slut bestämde jag mig för att nu får det vara nog och en sen kväll när jag kom ner kände jag att mannen var där. Jag tog mod till mig och pratade med honom, frågade honom vad han höll på med och varför han var så elak. Svaren jag fick gjorde mig ganska förvånad. Enligt honom skulle inte ”damer” gå ut själv på sena kvällar och nätter. Han berättade att han låste dören på kvällen och det var verkligen inte i sin ordning att jag sprang här ut och in efter det. Men… han gav sig på fel person… trött och irriterad som jag var förklarade jag högt och tydligt för honom vad det var som gällde! Jag berättade att jag uppskattade hans omtanke om mig, men det är faktiskt annorlunda nu jämfört med när han var verksam här. Nu var det faktiskt så att det var JAG som var ägare till hela det här huset och om jag så skulle vilja springa ut och in en hel natt så skulle jag få göra det. Jag berättade för honom att jag gärna ville att han skulle vara kvar här och se efter huset och oss som bor här, men då skulle det vara på mina villkor och efter mina regler.

Efter den kvällen lade jag inte märke till honom på ett bra tag och jag tänkte att han kanske blivit så sur på mig att han gett sig av. Sedan en kväll när jag återigen var ute med Superman så när jag klev ut på trappan hade det precis börjat snöa och det låg ett snötäcke på hela trappan. När jag såg det tänkte jag att jag borde sopa bort snön redan nu eftersom det blir så jobbigt att sopa bort det imorgonbitti när alla klivit på det och packat ihop snön. Eftersom jag då led av en kraftig blodbrist, var jag ganska orkeslös och jag bestämde mig för att lägga de få krafterna jag hade på att promenera med hunden istället för att sopa undan snön. Jag gick ut och gick en kort runda runt huset och när jag kom tillbaka var trappan helt snöfri. All snön var bortsopad! När jag stod där på trappan och funderade på hur i all världen all snön kunde blåsa bort bara precis därifrån när ingen annan snö hade förflyttat sig kom vaktmästarmannen fram och sa ödmjukt: ”Jag ville bara hjälpa dig.” Efter det har det inte varit några som helst problem. Vi ser varandra ibland och uttrycker lite artighetsfraser och vi respekterar båda varandra och låter var och en sköta sina uppgifter.

Ibland när vi har övernattande gäster som sover över på tredje våningen brukar han skrämma slag på dem – dock verkar det inte alls vara hans avsikt…

Jag har massor av mer spännande historier om andarna här i huset att berätta, inte minst om den extrema genomströmningen av okända andar på första våningen vid en viss tidpunkt på natten, men nu ska jag iväg till ridskolan med barnen och hinner inte skriva mer. Fortsättning följer!

Tills dess önskar jag dig en fortsatt bra dag och med ett snart återhörande!
Susanne

Annonser

2 reaktioner till “Drömhus, spökhus, mitt hus!

  1. Väl berättat! Stort underhållningsvärde. Verkar vara ett fantastiskt hus! Du skulle kunna skriva en liten bok om huset. Själv skulle jag vilja få reda på husets historia. Finns kanske äldre personer att fråga? Annonsera i närmsta lokaltidning efter folk som minns sin skoltid där eller som haft föräldrar t ex som gått där och berättat. Där måste ha figurerat en himla massa saker. De flesta ljud oh t o m bilder är nog fantombilder av det som varit, som dröjer sig kvar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s