Spökhus – del 2


Hej igen!

Jag tänkte fortsätta att berätta lite om de andliga aktiviteterna i det hus som vi bor och arbetar i. Som jag berättade tidigare är andarna här i huset idag en del av vår vardag, men det hindrar oss inte från att bli både överraskade, förvånade och ibland till och med skrämda.
De flesta aktiviteterna här sker på nattetid och min åsikt i det är faktiskt att det egentligen beror på att på dagtid är vi själv så uppfyllda av vardagens händelser, störiga hundar, livliga högljudda barn och alla vardagssysslor att det faktiskt inte finns mer utrymme för den andliga dimensionen. När sedan ljuden tystnar, när stillheten och lugnet lägger sig och stressen försvinner, då… då ger det utrymme för den andliga dimensionen att knacka på i våra sinnen.

Dock finns det undantag… Vad det gäller mig själv så ”ser” jag andarna inuti huvudet. Jag känner var de befinner sig, vad de gör, men själva bilden av dem, hur de ser ut och så vidare det ”ser” jag i tankar. Men även i det finns det undantag… En gång för något år sedan skulle vi ha en storseans i det stora ”hallrummet” på första våningen. Vi hade bjudit in ett gästmedium som var på väg hit för att hålla i storseansen. För dig som kanske inte vet, så är en storseans ett ypperligt bra tillfälle för de som kanske är lite rädda eller osäkra på andekontakter. Här sitter man som vid en föreläsning, det kan vara 10-100 personer och framför står ett medium som ger ett smakprov på medial kontakt till ca 10-15 av de som kommit. Alla har ju någon ande eller ängel runt omkring sig, men just vid storseanserna verkar det som om man ”sätter upp en Kom-och-hälsa-på-skylt i andevärlden” och andar som tillhör besökarna brukar strömma till för att kunna lämna något meddelande till sina nära och kära. Det blir ju oftast små bevis på att andevärlden faktiskt existerar och det blir sällan alltför personligt.

Vid just det här tillfället höll vi alla på och fixade inför storseansen, Kajsa och jag ställde ut stolar i fina rader och Stefan, min dåvarande make höll på att sopa trappan utanför. Ytterdörren stod öppen och vi skrattade och skojade med varandra medan vi arbetade. Plötsligt när vi håller på kommer det en man i 60-70-års åldern. Han går uppför trappan, tittar in i rummet, tittar sig omkring och vänder sig sedan mot mig och frågar ”Är det här det ska vara?” Ja, svarade jag, men det startar inte förrän klockan sju. ”Bra”, svarar mannen, ”då återkommer jag då.” Vi fortsätter och sedan vänder jag mig till Kajsa och frågar henne om hon visste vem mannen var, det var ju ingen Rejmyrebo och Kajsa hade tagit emot anmälningarna så hon hade lite koll på vem som skulle komma. Gissa hur förvånad jag blev när Kajsa tittade på mig som ett frågetecken och sa: ”Vilken man?” Han på trappan, som jag pratade med precis, svarade jag. Jag har inte sett någon man, svarade Kajsa.

Jag ställde ifrån mig stolen som jag bar på och gick ut på trappan till Stefan och frågade honom om han visste vem mannen som var här precis var. Stefan tittade på mig och sa att här hade verkligen inte varit någon. Han hade själv stått där och han skulle minsann inte kunna missa om det gick någon förbi.

I det här läget kände jag mig ganska skakig… Jag hade ju ”sett” andar förr, men aldrig så här fysiskt. Jag skulle kunna svära på att det var en fysisk, levande person som jag nyss pratat med. Efter storseansen pratade jag med mediumet om min upplevelse och han förklarade för mig att det var ganska vanligt att det var så här i anslutning till storseanser då energierna samlas i mängder och ”Kom-och-hälsa-på-skylten” på något märkligt sätt verkar öppna upp dörren till den andliga dimensionen.

Uppe i vår lägenhet på andra våningen har vi en hel del trogna besökare. Vi har en pojke i 10-års åldern, Johan, som ofta är i barnens rum och tittar då främst på deras leksaker.  Sedan har vi en lite yngre flicka i 6-års åldern som oftast står i hallen och fingrar på våra egna flickors ytterkläder. Hon är lite gammaldags kädd i en söt liten ljus sommarklänning och hon har sitt ljusa hår i två fina flätor. Första gången jag såg henne verkade det som om det var hon som blev rädd, det verkade nästan som om hon inte trodde att vi skulle kunna se henne, men sedan jag pratat med henne och sagt att det är helt okej att hon kommer hit och hälsar på, har hon blivit lite vågligare. Hon har sagt att hon heter Elin och oftast står hon bakom ett hörn och kikar blygt på oss.

Ibland kommer det en del äldre damer som oftast verkar lite förvirrade och lite vilsna. Ibland får de för sig att vi eller våra barn är deras barn eller barnbarn och när vi förklarat för dem att de nog kommit lite fel, brukar de ge sig av igen. Ibland får jag en känsla av att vårt hus energimässigt ligger på en plats där dimensionerna möts och att när andarna kliver in i vår dimension så landar de ofta i vårt hus. Eftersom de alla är ljusa fina andevarelser är det inget som stör oss. Visst blir vi rädda ibland, men det har inte med att det är andar att göra utan just överraskningsmomentet. Häromnatten hörde jag hur Lucas gnydde och jag reste mig ur sängen för att gå och titta till honom. Precis när jag kommer ut ur sovrumsdörren har Lucas hunnit komma dit och både Lucas och jag blev lika rädda. Vi hoppade till och den mikrosekunden innan jag hann koppla att Lucas faktiskt stod där framför mig och inte låg i sin säng och sov som jag förväntade mig, den var inte kul. Det är likadant med andarna, eftersom jag inte förväntar mig att det ska stå någon i köket när jag kommer dit så blir det ett överraskningsmoment innan jag hinner koppla in hjärnan och uppfatta situationen som den är och inte som jag förväntade mig att den skulle vara.

Men nu ska jag berätta om något som jag faktiskt inte har någon förklaring till… Jag är lite av en nattuggla vilket gör att den sista kvällsrundan med hundarna ofta blir en mitt-i-natten-runda. När jag går ut använder jag mig av det mittersta trapphuset, det finns tre trapphus, där trapporna går hela vägen upp till tredje våningen. När jag kommer ner på första våningen är där personalingång till företaget och man kommer då direkt in i den stora hallen som jag berättade om, där vi hade storseans. En halvtrappa ner är den stora ytterdörren och det är där jag går ut med hundarna.

Ibland har jag något ärende in på företaget, jag har kanske glömt något, en lampa står kanske fortfarande tänd eller som oftast har jag råkat låsa in en av katterna där och de står och jamar innanför dörren och vill ut. Nuförtiden, tills jag vet vad det är som händer där, undviker jag i mesta möjliga mån att gå ner där precis mellan kl 12 och 1 på natten då det verkar som om den mesta aktiviteten är. Med risk att verka knäpp ska jag försöka förklara vad det är som jag upplever – i och för sig så har väl de flesta av mina bloggläsare  redan bestämt sig för att jag antingen är knäpp eller medial… 🙂

Från att vara ett tomt (även på andar) rum så vid en speciell tid är det precis som om det i mitten av rummet bara väller ut personer (andar). Min bästa liknelse är att det skulle vara som en dörr till en jättestor hiss öppnas och alla som stått i hissen väller ut. Alla dessa andar, både män och kvinnor, mest i åldern 25-50 år, det vill säga inga barn och inga åldringar, verkar veta precis vart de ska och de går i alla riktningar från den här mittpunkten och bara försvinner efter ca 4-5 meter. Vid det här laget är det fortfarande inget som jag tycker är märkligt, men det som stör mig och som ger mig en känsla av obehag är att alla dessa – som fortsätter att komma och försvinna under cirka en timmes tid, verkar vara helt fokuserade på något annat. De stirrar rakt framför sig och lägger inte alls märke till vare sig mig eller någon av de andra andarna. Även här har jag en liknelse. Tänk dig att du står på en perrong mitt i rusningstid. Människor skyndar sig mot tågen och från tågen, alla fokuserade på dit de ska, på att skynda sig och de lägger inte märke till alla de andra utan koncentrerar sig bara på att ta sig dit de ska utan att stöta i någon annan och utan att ens titta på de som passerar. Precis så känns det när jag kommer in i rummet under den speciella tidpunkten. Det känns på något sätt som om det är jag som är den ”felande länken” här och att jag på något sätt kliver in i något som jag inte borde vara i.

När det gått cirka en timme bara slutar folktillströmningen lika abrupt som när den startade och sedan är allt som vanligt igen. När jag går ner med hundarna kan jag känna av aktiviteten som pågår bakom den stängda dörren, men det är aldrig någon som passerar dörren utan det som sker, det sker enbart i det rummet.

Det här är första gången jag berättar det här för någon förutom de närmaste, men jag skulle gärna vilja ha en förklaring. Har du hört något liknande? Har du själv upplevt något liknande? Eller har du någon aning om vad det kan vara som händer? Jag skulle bli väldigt glad och tacksam om du skulle vilja skriva dina tankar om det till mig. Det är ju just det att jag inte vet vad det är som pågår som ger mig den här obehagskänslan. Jag har känt den vid flera andra tillfällen då jag har mött andar som jag inte riktigt kunnat, eller kanske mer inte vågat ta kontakt med. Så fort jag har tagit kontakt eller fått reda på vad det är, försvinner rädslan och obehagskänslan och det blir bara naturligt.

Jag ser fram emot dina kommentarer och jag återkommer med mer i mitt nästa blogginlägg
Susanne

Annonser

One thought on “Spökhus – del 2

  1. Jag brukar inte kunna känna så mycket om en sak som jag får beskrivet på detta viset, men nu strömmar det bara… Du nämner något om att det kanske är du som är den felande länken. Så känner inte jag det utan denna tillströmning består dels av andar som inte har hittat ”hem” dvs till andra sidan. Detta är en liten del men den största delen består i andar som inte har blivit uppmärksammade på era storseanser så de är väldigt frustrerade över att inte ha fått hälsa till sina nära och kära. De verkar rent ut sagt tycka att storseanser är ett ”ofog” eftersom inte alla har chans att få komma fram och säga sitt. Så detta har alltså inte ett dugg med dig att göra som en ”felande länk” utan de är alltså frustrerade. Det är vad jag fick till mig nu i alla fall…
    Undrar du över något mer så tveka inte att höra av dig till mig, jag svarar i den mån jag kan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s