Kan man verkligen kommunicera telepatiskt med djur?


Den här frågan ställde jag mig för många år sedan. Jag var redan i New Age-branschen, men eftersom jag klev in i den med noll-kunskap, hade jag mycket att lära mig. Då för 16 år sedan var jag mest rädd… Okunskap är ju den största anledningen till rädslor och eftersom jag inte kände till något som helst inom New Age, hade jag mycket att lära och många rädslor att beta av. Jag var väldigt kritisk och ville ha ”bevis” för att kunna tro på det.

Nu 16 år sedare har jag fått kapitulera. Det mesta går inte att bevisa, men jag personligen har fått så många bevis att det faktiskt inte går att blunda för att det finns något annat, något ogreppbart, något utanför våra gängse ramar, som faktiskt försiggår hela tiden. Jag kallar det för ovetenskap, det som så påtagligt finns men som många väljer att blunda för just för att det inte går att bevisa med dagens vetenskapliga ”bevismetoder”.

Jag har prenumererat på tidningen Illustrerad Vetenskap sedan den startade och varje gång den dimper ner i brevlådan är det en glädjande läskväll som hägrar. I den kommer det mer och mer forskningsresultat på olika så kallade New Age händelser, där forskarna måste medge att det finns något, som visserligen till största delen fortfarande är obevisat, men… det finns i alla fall. Det senaste var om Nocebo-effekten, placeboeffektens mörka skuggsida. Där framgick det, faktiskt med godtagbara vetenskapliga tester, att man verkligen kan både tänka sig sjuk och tänka sig frisk. De beskriver flera olika vetenskapliga experiment där personer både tänkt sig friska och även tänkt sig sjuka, och det bästa med det hela är att de erkänner att de inte vet riktigt hur det fungerar, vad det är som sker i våra kroppar, men ATT det fungerar.

Nu kom jag ifrån ämnet… Jag tänkte ju berätta om telepatisk djurkommunikation och hur jag halkade in på det.

Det började med att jag hittade en bok om djurkommunikation av Penelope Smith. Jag köpte de svenska rättigheterna till boken, fick den översatt och gav ut den.  Under resan med att göra den svenska versionen av boken blev det mycket testande, ifrågasättande och framförallt förvåning över att det faktiskt fungerade.

Vid den tiden hade jag två hundar, King och Morris. De var storpudlar, kullsyskon och två HELT skilda personligheter. King var STOR, 72 cm i mankhöjd, kolsvart och med en värdighet som bara en kung kan ha. Morris var silvergrå, normalstor och en busig clown utan dess like. Naturligtvis blev de mina testoffer under den här perioden och döm om min förvåning när alla de vanliga kommandon faktiskt fungerade lika bra när jag tänkte dem till hundarna som när jag sa dem högt. Men det var ju fortfarande osäkert… det kunde ju kanske vara tillfälligheter som gjorde att det blev så.

Ett tag senare blev Morris dålig, han ville inte leka och busa som vanligt och ibland när han reste sig eller lade sig, gnällde han till som om det gjorde ont. Jag undersökte alla leder osv, men hittade inget fel. Eftersom vi hade haft författarinnan Penelope Smith här på besök och hon hade haft några kurser här i djurkommunikation, skrev jag ett e-mail till henne och bad henne kontakta Morris telepatiskt och se vad det var som inte stod rätt till.

Svaret jag fick var inte riktigt vad jag förväntade mig. Penelope skrev att Morris hade något problem med sina njurar, vilket gjorde att något ämne utkristalliserades i hans ledvätska och på så sätt orsakade smärta. Hon bad mig ta honom till en veterinär för att kolla upp det och det gjorde jag. Döm om min förvåning när jag fick reda på provsvaren. Han hade något fel på sina njurar och det vara ganska enkelt avhjälpt genom att jag skulle byta kost till honom och på så sätt återställa balansen i honom.

Jag gjorde så och efter ett par veckor var han tillbaka till sitt glada, vilda och busiga jag igen. Här fick jag ett av mina första riktiga bevis för att det här med telepatisk kommunikation verkligen fungerar. Penelope satt i USA, på nästan andra sidan jordklotet och läste av Morris…

Efter det har jag provat att kommunicera med de flesta djur. Inte minst i djurparker! Mina barn slutar aldrig att förvåna sig över att alla djuren alltid kommer fram till oss när vi är och tittar på dem, björnar, lejon, tigrar och en massa andra djur. Ofta känner jag hur förvånade djuren blir när man pratar med dem och en sak som jag tycker är speciellt intressant är att det verkar finnas någon slags översättningstolk som kliver in när man pratar med djuren. Jag har kommunicerat med djur i många olika länder och det är speciellt ett tillfälle i Singapore som har etsat sig fast i mitt minne.

Jag står utanför ett tigerhägn tillsammans med min då 8-åriga son. Tigern som var jättestor ligger bakom en tjock glasruta. Gräset var skinande grönt och tigern var otroligt majestätisk där han låg till synes helt ointresserad av vad som försiggick utanför hans hägn. När jag började ”prata” med honom var jag fortfarande i bevis-letar-stadiet och jag bad honom att vicka på huvudet för att visa att han förstod mig och att vi hade kontakt. Så fort jag tänkt det åt honom, vände han blicken mot mig och med ett intensivt stirrande skickade han tillbaka ett: ”Varför skulle jag göra det?” Hela jag fylldes av hans känsla av hur stor och värdig han var och hur lite han brydde sig om vad jag ville. Dock gav jag mig inte utan jag fortsatte att skicka samma sak – helt utan resultat. Den enda skillnaden var att han demonstrativt tittade bort från mig och på alla sätt visade hur ointressant och obetydlig jag var. När jag stått där i cirka 5 minuter och sonen börjande bli väldigt otålig på att gå vidare, avslutade jag mina envetna försök och skickade ett ”Okej, du vill inte, jag förstår… Eller så fungerar det helt enkelt inte.” Precis när jag skickat iväg det sista och tog ett steg mot att gå därifrån, vände den mäktiga tigern sakta sitt väldiga huvud mot mig, stirrade intensivt på mig och… vickade på huvudet precis som jag bad honom om tidigare… Samtidigt fick jag tanken från tigern: ”Det fungerar visst det!” Sedan reste han sig bara och gick därifrån…

Många år senare fick jag så Cassandra Easons bok Själ till Själ i min dator. Det är en bok som hon skrivit direkt till oss och när jag jobbade med att översätta, korrekturläsa och helt enkelt göra boken, passade jag samtidigt på att testa alla de övningarna som Cassandra skriver om i boken. Vid det här laget hade både King och Morris lämnat jordelivet och det var speciellt det kapitlet om hur man kan kommunicera med sina bortgångna djur som slog mig med häpnad.

Genom åren har jag ofta känt av King i min närhet. Ofta ser jag honom som en skuggfigur i ögonvrån och ibland bara känner jag att han är där. Morris däremot har inte visat sig på något sätt sedan de gick vidare.

Men när jag arbetade med Cassandras bok och gjorde de här övningarna, jag kommer forfarande ihåg hela scenariot och känslan… Jag satt vid samma skrivbord som jag sitter nu när jag skriver och plötsligt känner jag hur luften ”virvlar till” bakom mig. Jag vänder mig om på min snurrande kontorsstol och där bakom mig står både King och Morris. Jag kände deras andedräkt mot min arm och jag kände deras glädje av att vi återigen träffades. Kärleken som strömmade till mig var så överväldigande att mina ögon fylldes av tårar och där satt jag – sådan tur var – ensam på mitt kontor, stortjutandes av glädjens och saknadens tårar och kelade med mina sedan 7 år tillbaka bortgångna bästa vänner!

Efter det kan jag inte annat en varmt rekommendera den boken och de övningarna som Cassandra lär ut i den. De fungerar verkligen! Kan de fungera på mig som är så tvivlande, skeptisk och dessutom mesaktigt rädd av mig… ja då måste det nog fungera för alla!

Nu är det ett bra tag sedan jag kommunicerade telepatiskt med några djur, det har liksom fallit bort… Imorse hade jag ett långt samtal med Kajsa om problemen jag upplever när jag är med mina tre yngsta barn på ridskolan. Eftersom det är en nybörjarkurs ingår det att föräldrarna ska vara med och hjälpa till med att leda hästarna. Detta hade varit enkelt om man hade varit tre hästintresserade föräldrar… Nu är jag till att börja med bara en vilket gör att jag får alternera mellan de tre barnen och deras hästar och jag har en väldigt stor respekt för hästar. Denna respekt slår ofta över till rädsla. Jag vet inte hur jag ska agera, jag vet inte hur hästarna kommer att agera eller reagera på mina tafatta försök att leda dem.

När jag sitter där och beklagar mig för Kajsa och försöker få hjälp med hur jag ska agera för att inte vara så rädd kommer hon med kommentaren: ”Varför inte prata med hästarna?” Jag kunde nästan höra hur det klonkade till i huvudet på mig när polletten trillade ner och jag själv svarade: ”Javisst! Hur i all världen kan jag ha missat att tänka på det?” Under de här fyra veckorna som barnen har ridit har den tanken inte ens passerat i periferin av mina tankebanor… Men nu så!! På onsdag ska vi dit igen och då ska jag prova att kommunicera med hästen, de säger ju att just hästar brukar vara extra mottagliga för telepatisk kommunikation… Jag ser verkligen fram emot det och jag återkommer här och berättar om hur det gick!

På återhörande!!
Susanne

Annonser

4 reaktioner till “Kan man verkligen kommunicera telepatiskt med djur?

  1. Fantastiska berättelser med tacksamma bekräftelser. Hjärtat mitt översköljdes till tårfyllda ögon av ännu mer tacksam bekräftelse, till vad jag sen barnsben känt. Jag förundras aldrig men glädjs åt alla djurkommunikationsberättelser. Känner ständigt kontakt i hjärtat och lider när djur far illa. Förstår inte att somliga människor fråntar våra medvarelsers lika värde. Lever ständigt med bönen att fler och fler och fler… likt ringar på vattnet inser våras lika värde och ser Moder Jord med alla hennes ovärderliga och oersätterliga varelser, växter och ALLT. Tack för att Du delade med Dig av Dina erfarenheter Susanne och tack för New Page, där jag varit medlem sen Aug-98. Mvh Rosita

  2. Lite Lusstigt.
    Hej igen jag läser denna berättelse idag 2010-09-23 och kl 23:47 är den färdigläst.
    Igår av någon anledning så ville jag byta mitt efternamn på facebook och jag ville av någon anledning heta Eva King så blev det. Sedan efter det så skulle jag spela ett spel och så skrev jag på fb att i det spelet, där får jag vara mig själv, där kan ingen annan lägga sin näsa i blöt, där får jag tycka och tänka & Känna som jag vill för i det spelet är jag ”Kung”…. 🙂 Hehe Ja vad ska man säga e det en hälsning eller inte?? Jag har alltså inte läst om dina hundar eller deras namn förrän nu…
    Ang din text. Tack för den, den gav mig ny insperation att försöka igen att lära mig komunesera med djur. Kanske är jag redo denna gång det vet man ju inte förrän jag har provat Tack// Eva Kigng Förnäravande mitt namn av någon anledning. och jag är en Kung i mitt eget liv…. borde iallafall få vara så…. nu kommer ett eller igen ha en bra natt alla Kram

  3. Hej! Jag blev minst sagt helt otroligt fast av din den här texten och jag blev av någon anledning väldigt inspirerad. Jag kan ”prata” telepatisk med djur.

    Jag undrar om jag får låna ett stycke till min och min kompis blogg http://www.jaxie.blogg.se? Jag direkt länkar till din blogg. Jag blev så otroligt omfamnad av denna text och det skulle vara otroligt vänligt om jag fick dela med mig av ett stycke till mina bloggläsare.

    Mvh, Lovisa 🙂

    1. Hej Lovisa!! Börjar med att be om ursäkt för att det dröjt så länge innan jag svarat, men min bloggådra har legat i träda under alldeles för lång tid… Nu är jag tillbaka igen och hittade din förfrågan… Självklart får du ”låna” ur min text 🙂 Det gör mig jätteglad att du vill det! Vänligen, Susanne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s