Sov gott Musse!


För dig som följt vår resa med Musse, kan jag berätta att den resan nu tyvärr är över. I helgen lade vi märke till att han var väldigt svag i bakdelen och om man rörde ryggraden ner mot svansen till, så bara sjönk han ihop. När vi då satte oss ner och skulle undersöka honom och tryckte där så försökte han hugga efter oss. När Musse gör så då har han ONT!

Nu blev det mer åt att han faktiskt råkat ut för någon form av olycka där både kroppen och huvudet blivit skadat. Han var fortfarande lika vilsen och gick omkring och skrek. Under helgen lyckades han inte bara kissa och bajsa överallt på golvet utan han kissade även i ena dotterns nya höstskor…

Så, i morse fick han en lyxmorgon med massor av kel, hur mycket grädde han ville dricka och leverpastej att äta. Sedan hos veterinären somnade han lugnt och fridfullt i våra armar. Det var så tungt och hårt att jag nästan gick sönder, men tyvärr ingår även de här hemska stunderna i att ha djur. Det tillfället när man måste ställa sig själv helt åt sidan och ge sitt älskade djur den sista stora gåvan man kan ge dem – att slippa plågas, att slippa ha ont och må dåligt och ge dem ett värdigt, lugnt och behagligt slut.

Nu återstår det att hantera barnens sorg och rädslor, och inte minst att vänja sig vid tomheten.

Men i de här lägena är medialiteten en stor tillgång, men det verkar som om man har lite svårt att se vissa saker och situationer när man är FÖR känslomässigt engagerad eller upprörd.

För några år sedan var vi tvungna att avliva vår kinesiska nakenhund som blev aggressivare och aggressivare tills han en dag helt utan anledning högg ett av barnen mitt över ansiktet. Vi hade sett tendenserna i nästan ett halvår och vi hade provat det mesta inklusive kastrering, men det blev bara värre och värre. När vi stod inne hos veterinären var vi i upplösningstillstånd, säkra på vårt beslut men sorgsna in i själen. Jag fick då se något som jag aldrig upplevt tidigare. När Gizmo, som hunden hette, låg och fått sig spruta, SÅG jag hur han i en andlig nästan genomskinlig form reser sig upp, medan den fysiska kroppen ligger kvar. Gizmo-anden tar ett par steg åt sidan och skakar sig precis som om det var skönt att bli av med det där ”tröga skalet” han hade haft på sig. Jag ser hur han studsar omkring i rummet, lycklig och jag känner hur hela han strålar av glädje. Detta gjorde mig faktiskt ganska förvånad, både det att jag såg allt så tydligt, men framför allt den glädje som han utstrålade där, mitt i vår gigantiska sorgstund.

Nu med Musse blev det likadant, men den här gången såg jag ingenting. Men jag kände hur min mamma var där från andevärlden för att ta emot Musse. När mamma levde och var hos oss och hälsade på, var Musse alltid hennes följeslagare. Han sov i hennes säng och vart hon än gick följde Musse med. Han var också det första djuret som till mammas stora förvåning, kommunicerade telepatiskt med henne. Att de nu är tillsammans igen gör att man kan se den här situationen med både ljus och glädje i sorgsenheten.

Tack Musse för åtta fantastiska år tillsammans och tack Kosmos för att vi fått gåvan att se och uppleva det som visserligen inte går att förklara, men som verkligen finns där i alla fall!
Susanne

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s