Kosmos och jag


Alla tror ju på något, så även jag… Men jag tror inte att det sitter en gubbe som kallas Gud uppe på ett moln och tittar ner på oss. Jag kan verkligen inte heller acceptera kyrkans syn på ett accepterat kvinnoförakt. Tittar man sedan på alla krig i världen… Så gott som alla krig sker i religionens namn och hur mycket Gud och kärlek finns det i att döda för att de inte tillhör samma tro?

Men ändå finns det ju någonting… Något stort, obegripligt och faktiskt även icke vetenskapligt bevisbart. Detta något som inte står för något ont, men som står för glädje, lycka, kärlek och balans, det har jag valt att kalla Kosmos.

Kosmos för mig är något som framför allt står för balans, rättvisa och kärlek. Det ser till att det du ger ut får du tillbaka, det är där som attraktionslagen verkar, det vill säga att du drar till dig det du fokuserar på. Det är det som lagrar dina önskningar och det är där det skapas ”tillfällen” som gör att det du önskar kommer i din väg.

Jag är själv en väldigt fredlig person. Jag är helt emot alla former av våld, jag skulle aldrig slå någon och jag tänker verkligen på att bara ge ut sådant som jag själv vill få tillbaka. Men trots det råkar jag ibland ut för saker som gör mig totalt rosenrasande… I de flesta fall kan jag släppa det och förlita mig till att de som ljuger, skadar, söndrar eller liknande får tillbaka det som de gett ut, men ibland går till och med jag bet på det – och det skäms jag faktiskt över.

När man står mitt i det och elakheter, lögner, intriger och liknande viner runt omkring en, då är det ibland svårt att bara lugna ner sig och tänka på att Kosmos tar hand om den här balansen – jag kan bara luta mig bakåt och vänta. När det gäller mig själv kan jag oftast hantera det, men när det händer så här mot mina barn, då har jag verkligen svårt att ta det lugnt.

Under många år har jag alltid – faktiskt mycket på skoj – sagt åt mina vänner att jag och Kosmos har ett speciellt band. I det menar jag då att jag alltid har känt det som att Kosmos tar hand om mig på ett speciellt och ofta direkt sätt. När vi hade företaget i Skåne skojade vi som arbetade tillsammans då ofta om det. De visste att om de sa något dumt eller ibland räckte det till och med med att de tänkte något dumt om mig så fick de tillbaka av Kosmos.

Vi hade jätteroligt hela tiden vi arbetade tillsammans, det var ingen dålig stämning alls och de sakerna som hände var alltid bara småsaker, men det var verkligen påtagligt… Om någon gick förbi mitt kontor och stack in huvudet och gav mig en pik eller en taskig kommentar så slog det aldrig fel… Så fort de gjort det, råkade de ut för något som att slå tån i dörrkarmen, tappa alla papper som de bar på eller som när vi satt och fikade, tappade smörgåsen på golvet. Min kommentar i de lägena var alltid: ”Där ser du! Du ska vara SNÄLL! Tack Kosmos!” Allt det här var alltid med skratt och vi fick ofta många skratt när Kosmos gav igen för min räkning.

Sedan när jag flyttade företaget till Östergötland och inte längre arbetade tillsammans med någon så föll det i glömska… Tills för cirka sex månader sedan då jag – här i mitt ”nya” arbetsgäng – plötsligt kom på att jag hade tappat bort min tidigare så nära kontakt med Kosmos.

Jag berättade om mina tidigare upplevelser med Kosmos och vi fick många glada skratt. Samtidigt bestämde jag mig för att försöka hitta tillbaka till Kosmos igen och så fort jag bestämde mig för det, började det fungera som det gjort tidigare. Om till exempel något av barnen säger åt mig att jag är världens dummaste mamma för att de inte får äta tre glassar, utan bara får äta två, så hinner de knappt vända sig bort från mig förrän de får tillbaka. Det blir aldrig några stora saker, men små ”påminnelser” om att de gjorde något som vare sig var snällt eller kärleksfullt och då brukar jag bara säga åt dem: ”Där ser du… Kosmos såg att du inte var snäll och gav tillbaka…” Barnen brukar inte uppskatta den kommentaren, men på något sätt har de ändå tagit det till sig för jag hör ibland när barnen är tillsammans att de säger likadant till varandra. Häromdagen kom ett av barnen in till mig storgråtandes för att han halkat och slagit i knät, efter kommer systern och säger: ”Det var Kosmos! Han puttade till mig i ryggen när han gick förbi mig sedan bara halkade han och slog sig på knät…”

Sedan idag när jag satt och funderade på det här att jag varit utan Kosmos under så många år, så slog det mig plötsligt… Det är ju inte Kosmos som varit borta… Det är min tro på det, min tillit och min övertygelse om hur det fungerar som inte varit aktiverad. Kosmos har hela tiden funnits där och väntat på att jag skulle ”ta kontakt” och ”koppla ihop” mig…

Detta ger plötsligt då helt nya dimensioner till allt det där man läser om attraktionslagen och att tänka kärlek… Visst, jag tror på det och du som läst tidigare i min blogg vet ju hur jag helhjärtat har gått in för att tänka kärlek… Men om nu den riktigt djupa sanningen ska komma fram, så har jag hela tiden en liten logisk del i mig som sitter där och tvivlar…

Visst ser jag hur det fungerar… Både med attraktionslagen och med kärlekstänkandet, men jag testar alltid med det i situationer som egentligen är ganska så små. De riktigt stora och viktiga sakerna, där har jag faktiskt inte vågat att släppa taget om det logiska tänkandet och be om hjälp eller att helt enkelt förlita mig till att det jag behöver, det får jag till mig.

Och varför gör jag då så? Varför vågar jag inte tänka enligt attraktionslagen när det gäller större belopp och viktiga avtal och papper? Är det rädslan eller oron som blockerar? Eller är jag rentav en fegis som inte vågar chansa och testa? Nej… fegis är jag inte… det är nog snarare att jag är en tvivlare – längst där inne… För fast jag verkligen har försökt av hela mitt väsen att tänka i vissa banor så finns det – måste jag nog tyvärr erkänna – en liten logisk tvivlare som inte ger med sig…

Att inse det känns inte riktigt okej… Jag VILL ju verkligen att det här ska fungera till 100%, varför väljer jag då själv att blockera det? Här har jag faktiskt inget svar… Men det blir min nästa uppgift… Att ta reda på varför jag inte kör till 100% utan håller mig till 99…

Det ska bli spännande att utforska det här och sedan kommer det att bli ÄNNU mer spännande när jag kan släppa det där tvivlet och verkligen ta det till 100%. Jag lovar att berätta om vad som händer under den här resan…  OCH jag ser verkligen fram emot det bra resultatet av den.
Susanne

Annonser

2 thoughts on “Kosmos och jag

  1. Jag tror att många av oss ”kämpar” med den här tanken. Det är ok att tänka ”smått” men att släppa taget om våra begränsningar, är skrämmande. Alldeles för tidigt får vi höra allt vi inte är och allt vi inte kan och att vi skall akta oss för det ena och det andra. Och framför allt så får vi lära oss att vi inte är speciella. En del kan återfå den känslan i ett partnerskap, i en karriär, med barnen men många förstår inte hur fantastiska och unika de är…. Vi föds med gudomlighet (eller kosmoslighet)och så tappar vi det på vägen. Barn inser inte sina begränsningar förrän efter några år. Och som vuxna har vi förträngt att vi någonsin varit, låt oss kalla det, fria. Vi kanske till och med fått för oss att vi inte förtjänar att….. Jag tycker det är stort att våga lita på det lilla och ha det som plattform. Insikten att vi är så mycket mer än vad omgivningen ”lärt oss”, befriar. Kan vi sedan ge det vidare till våra barn och till vår omgivning – wow då finns det hopp!!! / kajsa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s