Att leva ett andligt liv….


Att leva ett andligt liv… Går det?

Det är inte utan att jag tvivlar mellan varven…

I tankarna skulle jag vilja vara som Dalai Lama – alltid snäll, alltid leende, alltid ha svar på alla frågor – om än ofta med en motfråga och alltid i harmoni och med en lysande gloria av frid. Men hur går det ihop med verkligheten? Hur skulle Dalai Lama sett ut och agerat här hemma hos mig till exempel? När man ska väcka de trötta barnen på vardagarna? Här man jagar hela strumpor, när man precis hinner med bussen och upptäcker att man glömt två gympapåsar? När tre dagars jobb måste klaras av på en halv dag, tvättberget växt sig för stort, katternas pälsar är fulla av outborstade tovor och barnen snart står i dörren igen, hungriga, trötta och fulla av skoldagens ofta inte alltför trevliga energier.

Man ska då försöka få ihop en bra näringsriktig mat som alla tycker är god, skapa en harmonisk måltidsstund tillsammans, hinna umgås, läsa läxor, fixa inför morgondagen, reda ut de konflikter som uppstår i barngruppen för att sedan lägga barnen och försöka hinna andas lite innan man går och lägger sig för att orka med nästa dag av liknande typ.

Var får man in andligheten i det här? Den halvtimmeslånga meditationen mellan sänggående och insomning är ju mer näring åt själen och kan ju inte direkt göra att livet klassas som andligt…

Är det då det att gå omkring och le och utstråla frid hela tiden som gör det? Det kan ju inte räcka… Det kan ju inte heller vara så att man ska gå omkring och analysera allt och inget och se meningar i allt som sker…

Häromkvällen tittade jag på ännu en andlig ”utvecklingsfilm” där det återigen gick ut på att analysera sig själv… Att se saker i sig själv… Om något gör dig arg, retar dig eller liknande ska du enligt filmen leta upp orsaken i dig själv och hitta den sidan i dig själv som reagerar på den negativa speglingen – lyfta fram den, acceptera den, förlåta den och på så sätt slippa dess negativa inverkan på dig själv i fortsättningen.

I grunden och egentligen kan jag köpa hela det tankesättet, men i vardagen… Om barnen slåss och jag blir arg över deras beteende… Ska jag då börja analysera mig själv, varför blir jag arg? Vad är det för skuggsida i mig själv som det speglar? Ok, säg att jag gör så, hittar anledningen, tar fram den, jobbar bort den och så vidare… Men sen då? Nästa gång barnen slåss, vad gör jag då? Står och ler och strålar frid? I en teoretisk värld skulle det säkert fungera, eller i en film där man helt plötsligt byter scen och där alla i nästa scen sitter vid den ultimata harmoniska middagen, men i verkligheten??? Hur gör man där???

Och hur länge orkar man lägga över alla bördor, all skuld och allt det negativa som dagligen omger oss, på oss själva och leta upp alla triggade skuggspeglingar? Jag skulle verkligen behöva den där handboken ”Att leva andligt i vardagen”…

Det jag konstaterat är i alla fall helt klart att det ultimata stället att leva andligt på är ensam på en bergstopp… Det är inte utan att jag ibland kan få en ny förståelse för de indiska gurus som drar sig dit. Men samtidigt är det ju verkligen ”The easy way out” och egentligen ganska ego… Det lär ju inte bli några ringar på vattnet i den fysiska andliga verkligheten från den ensamma gurun på sin bergstopp… Det lär säkert bli många fina ringar på den stora ickefysiska andligheten, det tvivlar jag inte en sekund på, men det är inte det jag försöker få klarhet i just nu, utan det är just den här kopplingen mellan andligheten och verklighetens vardag som jag ska försöka få ihop.

En annan sak med den här filmen som jag såg häromdagen, var att hon som pratade, hon som höll i hela det andliga konceptet, messade om att när man väl tagit till sig hennes budskap och genomfört alla övningar och släppt sina problem, då först kunde man lysa med sin egen fulla kraft, älska sig själv och verkligen uppnå sin egen fulla potential. Hur går det budskapet då ihop med hennes egna stela botoxfyllda ansikte och det klassiska utseendet som många amerikanskor får efter ett antal ansiktslyftningar… Hon mådde såååå bra nu och älskade sig själv såååå mycket – med alla sina sidor… Men tydligen bara om hon är rynkfri… Hur får man ihop det tänket?

Eller är det helt enkelt så att det inte går att förena andligheten med verkligheten i vardagen? Är det så att vi ska försöka vara och leva så andligt som det går utefter de förutsättningar som vi har och utifrån de situationer som vi omges av? Är det kanske samma tankegång med detta som Rondha Byrne skriver om i ”Kraften”, att om vi bara kan tänka positivt 51% så blir det bra. Om man bara kan leva och hantera livet och vardagen med minst 51% andlighet – så har man lyckats?

För mig är andligheten viktig. Den är grunden till det mesta och det är utifrån de grunderna som jag hanterar vardagen. Men ibland när man omges av för mycket ”oandligt” så känns det nästan övermäktigt att hantera tillvaron. Fast här tror jag samtidigt att vi som arbetar med det mediala kanske får en lite FÖR stor dos ibland… Där andra människor kanske inte reagerar eller lägger märke till saker, där känner vi, ser och vet – kanske lite för mycket. Vi ser de felaktiga mönstren, vi vet vad de beror på och vi ser hur de påverkar, låser och binder upp både dem själva och personer i sin omgivning. Vi ser hur människor mår på insidan – bakom fasaden och oftast blir det – i alla fall för mig – väldigt frustrerande att de på något sätt njuter av sin makt som de har över andra och att de faktiskt inte har något som helst intresse av att släppa sina dåliga beteenden. I stället tillbringar de dagarna med att klaga på allt och alla och på något konstigt sätt försöka höja sig själv till skyarna genom att klanka ner på alla andra.

Men bara för att vi kan se det, ger det oss inte någon som helst rätt att vare sig säga något eller försöka påverka. Men det påverkar i alla fall mig…  Jag vill så gärna hjälpa, förklara och berätta hur mycket bättre det kan vara – om man bara vill förändras…  Men det är frustrerande att bara stå bredvid och titta på… Känna hur dåligt folk mår och samtidigt veta att de inte vill eller vågar må bättre…

Men samtidigt vet jag att jag själv varit där… och när man är där finns det inget som någon kan säga eller göra för att man ska tänka om. Man måste på något sätt komma på det själv, upptäcka det och framför allt vilja veta. Skulle någon komma och säga något i det läget när man vare sig vill eller kan, har det bara en konstig tvärtomeffekt som på något sätt puttar en ännu djupare in i sin felaktiga låsning…

Så att stå bredvid, speciellt när det gäller ens nära och kära, kräver tålamod… Tålamod att vänta och att vara beredd att finnas där när det är dags… Tills dess ska jag koncentrera mig på min egen kombo av verklighet och andlighet… Jag fick en liten hint igår – jag älskar de där små hintarna som Kosmos skickar mig med jämna mellanrum… En liten mening i ett större sammanhang som fastnade och började växa… ”Andligheten är inte i mig som andlighet, utan andligheten är i mig som jag.”

Det tog ett tag innan jag förstod den riktiga innebörden i den meningen, men frågan är om det inte är svaret på det jag skrivit om… Jag ska inte försöka att vara andlig i vardagen utan jag ska helt enkelt ta in andligheten i mitt väsen, i hela mig och sedan bara vara den jag är och göra det jag gör… I teorin låter det ganska enkelt, men jag tippar på att det är en ganska stor utmaning. Inte att få in andligheten, utan att behålla den i själen – speciellt när skolbussen går om tre minuter och barnen hellre planerar att gå och borsta håret än att kasta sig ut genom dörren och springa till bussen. Men det låter i alla fall som en spännande och positiv utmaning – så jag antar den!!!

Jag återkommer med hur det går 🙂

Kramar tills vi hörs igen
Susanne

 

 

Annonser

One thought on “Att leva ett andligt liv….

  1. Det är komiskt, hur jag oftast blir allra gladast över att läsa om sånt jag till punkt och pricka känner igen mig i och alltså redan borde veta allt om, istället för sånt här ”Om du bara gör si och så, då kommer Allt att bli…”.

    Tack för ett härligt mänskligt blogginlägg!

    Jannika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s