Välkommen till min mardröm


Idag startar jag bloggen om mitt nya liv. Det nya liv som förhoppningsvis ligger framför mig och som kommer att kantas av diverse händelser som gör det värt att fortsätta kämpa.

Jag kommer ihåg en speciell händelse som hände för massor av år sedan… Runt 25 år sen skulle jag tippa på. Livet var fantastiskt. Jag var lyckligt gift, hade världens finaste pojke. Hade precis köpt ett litet hus utanför Malmö och jag startade eget – en leksaksaffär – ett drömjobb! Jag hade vänner och massor av släktingar som alla alltid fanns där för mig. Det jag minns var hur jag tänkte hur bra jag har det. När jag såg på andra, såg jag hur de stred med ekonomiska problem, skilsmässor, sjukdom och släktingar och vänner som gick ur tiden alldeles för snabbt. Samtidigt som jag tänkte på hur fantastiskt mitt liv var, brukade jag köra det viktiga ”Peppar, peppar” och sen ta i närmsta träbit. Samtidigt tänkte jag att jag inte får tänka så för då kanske det fantastiska tar slut.Tänk om de hemskheterna skulle drabba oss… Jag skulle inte klara en av sakerna ens… Trodde jag…

Det berömda talesättet: ”Det som inte dödar, det härdar.” Det stämmer! Men samtidigt så knäcker det en… Man BLIR stark… Man KAN klara det… Man GÅR vidare … Livet fortsätter… Men… Inuti… Sakta men säkert går det av en liten bit i taget… Glädjen, förväntningar, önskan, hopp, drömmar, allt det positiva som gör att man går vidare, att man tar ett steg till… Sakta men säkert försvinner det och plötsligt en dag vaknar man och allt är slut! Vad hände? Vem är jag? Vad gör jag här? och framför allt: Hur ska jag hitta en gnista vilja att fortsätta?

Jag tror att alla som känner mig kan skriva under på att jag är en genomgående positiv person som alltid hittar en eller annan lösning upp ur det svarta hålet, ut ur den hemska situationen. Jag har alltid haft fullt med uppmuntrande råd och jag har glatt delat dem vidare och peppat den som behövt det.

Men nu finns inte den Jag längre…. Företagsledaren, finns inte heller längre… Kvinnan, med tro på sig själv och en önskan om ett bra och givande förhållande, finns inte heller. Det som finns kvar är en taskig variant av Mamman. Den där pigga, positiva, spontana mamman som reste utomlands med barnen, fyllde bilen och drog ut på äventyr, finns inte mer.

Men vad finns det då kvar? Det är ingen positiv syn… En väldigt ensam människa… Jag svarar inte i telefonen om det inte är något viktigt samtal, jag ringer aldrig mina vänner och sakta men säkert försvinner de, trötta på det ensidiga kontaktförfarandet. Inte ens de vet hur jag är egentligen… När jag ligger på sjukhus (jag har haft en tendens att göra det lite väl ofta de senaste åren) ligger jag gärna på en fyrabäddssal. Jag ligger gärna och hör att livet fortgår, folk pratar och de bryr sig om väder och vind. Men jag ligger med fördragna gardiner och vill inte interagera med någon. Jag orkar inte… Orkar inte förklara… Orkar inte bry mig…

Jag sitter fast i ett psykiskt fängelse… Jag får inte köra bil längre, jag kan inte gå speciellt många steg utan stöd och psykiskt klarar jag nästan ingenting utanför hemmet, utan ledsagare. Knäckt av livets jäklighet, av sjukdomar, av dödsfall och av samhällets så fina ord, visade sig vara just bara fina ord, när det gäller hjälpinsattser för mig och för mig som mamma och för mina barn.

Jag har alltid varit full av idéer, projekt, haft massor av gigantiska hobbys där jag alltid gått All-in. Lagt världens största pussel, släktforskat, samla frimärken, sytt Waldorfdockor, gjort halmslöjd, bakat, läst otaligt antal böcker… Listan kan fortsätta i flera sidor. Jag har med glädje och entusiasm kastat mig in i både det ena och det andra – allt från matexperiment till ovanliga förhållanden och jag har satsat 110% på att lyckats. Men efterhand som allt går åt skogen, det ena efter det andra… Förhållanden går i kras, hjärtat krossas, företag går åt skogen osv. Här kan jag göra en lika lång lista igen… Efterhand har jag tappat sugen… Varför ens försöka? Det går ju bara åt skogen i alla fall. Varje gång det har hänt en katastrof – och det har hänt många – har jag rest mig igen. Som en rysk docka med rund botten, har jag svajat, ibland så att jag slagit huvudet i golvet, men jag har svajat tillbaka och när det slutat svaja har jag tagit nya tag och gått vidare. Sen har nästa smäll kommit smygande och kastat sig över mig. Men nu kommer jag inte upp igen… Jag förstår inte vad som hänt, vad det är för skillnad på nu och på tidigare gånger. Är det så att vi klarar ett visst antal smällar, sen går vi sönder, eller hur funkar det?

Visst har jag sökt hjälp mellan varven. När det har varit FÖR tungt har jag fått hjälp, både privat och av sjukvården med samtalsterapi, KBT och kurator för att hitta tillbaka och orka fortsätta…

Nu stannar jag upp och funderar på varför jag egentligen sitter här och skriver… och då i bloggform… Men i hela fridens namn skulle vilja läsa sådant gnäll? Jag vet inte. Faktiskt. Men för några veckor sedan ramlade jag över en blogg, Snöflingan tror jag den heter. Det var någon som har sjukdomen EDS (Ehlers-Danlos Syndrom) och som beskrev hur kasst hon mådde och hur konstigt hon fungerar. Förmodligen har hon med tänkt som jag – varför skriva ner mitt gnäll… Men när jag läste det hon skrivit, fick jag en häftig upplevelse! Det kunde lika gärna varit jag som skrivit det hon skrev! Hon beskrev mitt liv i detalj! Den insikten blev för mig helt fantastisk! Det är inte bara jag! Jag är inte knäpp! Jag inbillar mig inte! Det är okej att vara så som jag är! Det är sjukdomen som är så och inte jag som är slö, lat, orkeslös, osv osv… Det kändes så skönt! Nu har jag inte EDS, men jag har varit diagnostiserad med den i flera år och nu med genteknik har de äntligen hittat att jag har LDS (Loeys-Dietz Syndrom) och om jag kan ge den härliga upplevelsen, som jag fick av att läsa ”gnället”, till någon annan så önskar jag verkligen att jag kan det.

Jag önskar dig välkommen att följa mig på denna resan, resan framåt, varvat med tillbakablickar, hårda som mjuka.

 

 

Annonser